svårt att förstå.
Jag kan verkligen fatta att världen runt omkring fortsätter som vanligt.
Men ja gör inte det, jag vill inte det.
För då skulle minnena av dig blekna, försvagas och sedemera försvinna.
Jag håller bara precis huvudet över vattenytan men ibland är jag himla frestad på att bara doppa ner det.
Detta är ett sånt jobbigt inlägg att läsa och självklart även att skriva.
Jag tycker inte att det är jobbigt när ni frågar hur jag mår eller när ni vill veta vad som hände med min mamma. Det var jobbigt då under de 11 månaderna som man inte visste vad som skulle hända eller när det skulle hända.
Jag tycker rentav att det är terapeutiskt att prata om det.. så var inte rädd för att fråga, då vet jag bara att ni verkligen bryr er.
Har även funderat mkt på livetoch vad jag vill ha ut av det. För det är min "läxa" att lära av detta, det var mitt wake-up call. Att göra varje dag till den bästa och att sålla bort alla de där energitjuvarna som ändå inte vill en nåt bra.
Att verkligen rannsaka mig själv med varje ny sak jag bestämmer mig för att göra...vill jag göra det här? Mår jag bra av det här?
Livskvalitet har blivit en enormt stor del av mitt liv och jag har lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet.
Eftersom det blivit en del krångel med papper efter mammas död så har jag underlättat enormt för mina efterlevande med mina papper och i sommar ska jag skriva mitt första testamente.
Jag förnekar inte döden utan jag omfamnar den för den är ju på ett sätt en del av döden och vi alla dör lyckliga.
